Terapi och stödsamtal med legitimerade psykologer på Södermalm

Bör jag vara orolig och känna mig onormal?

a-brunn-e1395236497473Fråga: Hej!

Jag har ett jobbigt problem. I dag är jag, enligt mig själv, en helt vanlig kille som är 25 år gammal. Jag har dock sedan unga år haft ocd/tvångstankar,

något som plågat mig mer eller mindre sedan dess. Har varit rädd för bakterier, att oavsiktligt skada någon eller att någon närstående blir sjuk om jag inte utför vissa handlingar på ett visst sett. Dessa problem har jag dock övervunnit nästan helt. Har ju hört att man ska ignorera tankarna och tänka logiskt och det har funkat.

Problemet jag har nu tror jag påverkas av ocd:n. När jag var runt 15-16 år gammal flyttade vi till ett nytt bostadsområde. En dag såg jag en tjej lite på avstånd, jag drogs inte till henne då jag tyckte hon var för ung. Jag gissade på ca 13 år. Hon hade dock shorts på sig, jag har alltid gillat det på tjejer, inte mer med det. Ett par dagar senare hade jag tråkigt och började på något sätt att fantisera ihop en äldre version av henne, som om hon vore i min ålder, med fokus just på shortsen. Det var ju snart åtta år sedan så jag kommer inte ihåg mycket, men jag satte väl typ ansiktet på en kropp i min ålder.

Så småningom såg jag henne igen i verkligheten och insåg att hon var mycket yngre än jag först trott. Trots att jag alltså inte drogs till henne i verkligheten blev jag mycket bestört och började må dåligt att jag använt henne som förlaga. Det var ju absolut inte så jag föreställt mig henne utan ser det som ett misstag, har sett äldre som sett yngre ut om jag säger så.

Har snart ätlat detta i sex år och det hjälper inte att jag försöker se logiskt på det hela. Jag gillar endast kvinnor i min ålder och har alltid gjort det. Dras ju inte till yngre eller outvecklade, tycker det är både äckligt och avskyvärt. Men det hjälper inte. Om jag nu vore onormal borde det väl visa sig på något sätt tycker jag, inte bara i form av en fantasi som varade i några minuter när jag var yngre.

Har träffat en tjej jag verkligen gillar över allt annat, men jag kommer väl aldrig att kunna gå vidare och bilda familj. Det här hänger över mig något oerhört. Känner mig hemsk och har någon slags retroaktiv skuldkänsla. Får en massa minnesbilder som jag försöker vifta bort och ju mer jag försöker “reda ut” det här, desto snurrigare blir det. Anledningen till att jag inte kan ignorera tankarna är väl för att man oroar sig och letar efter tecken på att vara onormal. När det var som värst kunde jag inte ens titta på/vistas i samma miljö som yngre utan att få ångest och känna obehag. Detta har dock försvunnit och jag känner mig helt normal om man bortser från de gnagande tankarna.

Bör jag vara orolig och känna mig onormal eller kan man försöka glömma det? Vore väldigt tacksam för svar.

carolineCarolines svar:

Hej !

Tack för din fråga. Jag börjar med att ge det enkla svaret på din avslutande fråga : Nej, du behöver inte alls vara orolig för att du har dessa tankar. Detta betyder ju inte att det är så lätt att bara sluta oroa sig, men jag vill ändå ge detta tydliga svar från början.

Det är mycket positivt att du redan har arbetat framgångsrikt med liknande problem tidigare. Det betyder att du redan har erfarenheter av att lyckas när du utmanar din tankar på olika sätt. Du har redan upptäckt att det kan ha en god effekt att vidga perspektivet och tänka logiskt och ifrågasätta rimligheten i det hela. Du beskriver även väldigt bra hur svårt det kan vara att ha det som inom inom psykologin kallas “tvångstankar”.

Förledet “tvång” i tvångstankar syftar på att personen som tänker tankarna upplever dom som “tvingande” på något sätt. Det man känner sig tvingad att göra är att kontrollera tankarna på något sätt. Det innebär antingen att man försöker att sluta tänka tankarna eller att man känner sig tvingad att utföra någon handling eller tänka en annan tanke för att motverka tankarna. Den engelska termen är OCD som står för obsessive compulsive disorder och på svenska tvångssyndrom.

Det centrala i behandlingen av tvångstankar är att verkligen se till att klienten upplever att detta att han/hon tänker tankarna inte gör att det finns en ökad risk för att det som han/hon är rädd för ska inträffa. Man kan beskriva det som att hjärnan letar upp det man är mest rädd för, skulle tycka vara mest pinsamt eller hemskt. Den obehagliga känslan (ångesten) som sedan kommer av att tänka denna tanke leder till att personen upplever det som mer sannolikt att det man är rädd för kan inträffa.

Det blir en ond cirkel: När man upplever att känslan av att sannolikheten för det man tänker på ökar så ökar även rädslan/ångesten för att ha tanken. Och när ångesten ökar ökar känslan av att det finns en risk. Det är vanligt att tvångstankar handlar om sådant som är tabu och farligt, det beror på att det bara är sådana tankar som kan skapa denna onda cirkel. Andra tankar kan vi förhålla oss mer neutrala till, de kan inte väcka så starka känslor helt enkelt.

Eftersom alla händelser som man kan tänka ut har en viss sannolikhet (även om sannolikheten är oändligt liten) att det kan inträffa så blir det omöjligt  att helt övertyga sig om att tanken är orimlig. Men det viktiga i sammanhanget är alltså att just detta att man tänker tanken inte ökar risken för det man är rädd för. Det viktiga är att detta att man tänker en tanke istället är helt frikopplat från risken för det man är rädd för. Det är endast om man skulle känna en stark lust att utföra handlingen, eller om man ser handlingen som en utväg ur ångesten,  som risken att utföra den ökar. Då ska man söka hjälp för detta. Men det skulle vara den helt motsatta situationen från den du beskriver i din fråga.

Ibland kan en tvångstanke vara utformad så här “tänk om jag skulle bli galen och få en knäpp och då utföra den ena eller andra handlingen”. Att ha ångest gör att man känner sig mer osäker på sina psykiska gränser och då kan ångesten i sig själv förstärka känslan av att ” jag kanske håller på att bli tokig” eller “jag är nog inte riktigt normal”.  Men även här är det viktigt att veta och jobba med att ångesten för att utföra en handling inte påverkar risken för att detta man tänker på verkligen ska inträffa. Detta är vetenskapligt belagt, man vet säkert att risken inte ökar att man utför en handling när man har en tvångstanke.

Att vara “onormal” är en vanlig rädsla när man har tvångstankar. Då kan det vara bra att veta att alla andra människor får tankar av alla möjliga slag hela tiden, det som skiljer är att den som får en tvångstanke blir rädd, får ångest och skuldkänslor för tankarna och att tankarna då upprepas och ångesten då ökar. Att då försöka att inte tänka en tanke kan då vara mycket svårt. Det beror på att vårt nervsystem och vårt tänkande inte är så bra på att hantera begreppet “inte”, istället blir tanken mer envis när vi försöker att inte tänka på den.

När man arbetar terapeutiskt med tvångstankar så lägger man upp övningar som ger klienten möjlighet att tänka tankarna utan att få ångest av dem. En annan sak som kan vara bra att veta är att risken att haka upp sig på en tanke ökar när vi är i en omvälvande situation, även om situationen i grunden är positiv så blir vi mer sårbara känslomässigt. Att träffa någon man vill dela sitt liv med är en stort händelse så det kan göra att du nu är extra sårbar för tankar som ger känslan av att du riskerar att inte kunna få uppleva detta. Jag hoppas att detta svar kan vara till hjälp och om du fortfarande framöver upplever besvär och inte riktigt känner att då får grepp om situationen så tveka inte att söka hjälp. KBT är den terapiform som jag tror skulle passa dig bäst. Den har bra resultat på dessa problem och skulle passa utmärkt till din förmåga att tänka logiskt och arbeta med dina problem.

Det du skriver i din fråga visar inga tecken på att innehålla något som kan ställa till problem för någon annan än dig själv. Men ta som sagt gärna hjälp om skuldkänslorna inte släpper för det finns bra hjälp att få! Lycka till!

Boka besök online

Boka tid

Caroline Klingenstierna är legitimerad psykolog med inriktning mot kognitiv beteendeterapi (KBT) och lösningsfokuserad terapi.
Kontakt: 070-749 58 48 eller email: caroline@framtidsfokus.se

Michael Hjerth är legitimerad psykolog med inriktning mot kognitiv psykologi, hälsoperspektiv och lösningsfokuserad terapi.
Kontakta Michael 076-397 57 57 eller email: michael@solutionwork.se